Monday, January 26, 2009

Arkeologiseminarium i Blankaholm 2009

Förra året hölls det ett arkeologiseminarium för arkeologisk forskning och verksamhet längs östkusten i Blankaholm. Evenemanget var ett initiativ av min bloggkolega Michael 'Misterhultaren' Dahlin. Seminariet blev en stor framgång och nu är det snart dags för 2009 års upplaga. Två dagar av intressanta föreläsningar och umgänge mellan profs och amatörer som alla på olika sätt jobbar med eller på annat sätt intresserar sig för arkeologin längs Östkusten, med viss tonvikt på Småland och Öland. Vad mer kan man önska sig?

All heder och ära åt Michael för det stora arbete han lägger ner på denna värefulla träff!

Här nedan följer schema för de två dagarna, den 28 februari och 1 mars. Vill man delta kan man anmälsa sig till Michael senast den 15 februari.
------------------------------------------------------- ------


Arkeologiseminarium
”Forntid längs Ostkusten”

28/2-1/3, 2009 i Blankaholm(3 mil söder om Västervik)

SCHEMA

Lördag
12:00 Lunch Folkets hus
13:00 Michael Dahlin Introduktion i Brygghuset + (”Misterhults och Tjusts forntida gravar – gamla sanningar i nytt ljus”)
14:00 Peter Norman (”Den medeltida bebyggelseutvecklingen i Tuna läns skärgårdsområde”)
14:30 Ludvig Papmehl-Dufay ("Runsbäck: en trattbägarboplats med långhus i Färjestaden, Öland")
15:00 Kaffe
15:30 Veronica Palm (”Hälleröskatten – en vikingatida silverskatt från Tjust)
16:00 Middag
18:00 Sven-Gunnar Broström och Kenneth Ihrestam (”Dokumentationen av hällristningar i Lofta 2008")
19:00 Avslutning för föreläsningarna
19:30 Återsamling i brygghuset för en trevlig kväll med kortare föreläsningar ochtrevlig samvaro.
20:00 Föreningen ”Albrechts bössor” föreläser om medeltida skjutvapen ca 60 minuter.

Söndag
8:30 - 9:30 Frukost (beställs där ni bor).
9:30 Alf Ericsson ("En brokig mångfald - olika sätt att värdera och definiera jord i östra Småland och på Öland").
10:00 Kenneth Alexandersson (”Ölands mesolitikum mer än bara Alby”)
10:30 Roger Wikell & Mattias Eriksson (”Tidigmesolitiska tomtningar i Ancylussjön”)
11:30 Joakim Wehlin Preliminärt (”Bronsålder i Baltikum”)
12:00 Lunch och avslutning

Sista anmälningsdag är 15 februari. Kontakta: Michael Dahlin arkeologen@telia.com

Tuesday, January 20, 2009

Mediakändis?


Noterade igår att jag helt ovetandes hade hamnat i lokaltidningen Östra Småland. Anledning: mina kompisar i Söderåkra Hembygdsgille anordnade en bussresa för att se den världsturnerande utställningen om Pompeji i Hässleholm. För att de skulle ha något att roa sig med under resan så skrev jag en liten text om hur det var här i Norden, med fokus på Kalmarsundsområder - förståss - under samma tid. Dvs århundradena kring år 0.

Nu gjorde tidningen en artikel om resan och ägnade väl lite drygt halva artikeln åt mina skriverier. Och resultatet får jag väl anse vara till belåtenhet, inga grova sakfel, inga helt snedvridna citat. Är jag stolt? Tja...jag vet inte. En aning smickrat är väl mitt ego. Men det är förståss ingen större bragd att hamna i en lokaltidning som inte allt för sällan har en förmåga att presentera icke-nyheter i stort format. Men det är onekligen kul när arkeologisk forskning och information uppmärksammas i media utan att texten är vara sig speciellt vinklad, desinformativ eller kritiserande (ni vet det där med att arkeologer alltid är i vägen för allt sådant som samhället verkligen behöver, som golfbanor och fotbollsplaner t ex). Så, trevligt av Östran att ta upp detta ämne!

Myntet ovan? Jo det är en silverdenar slagen för Titus, som var kejsare när Vesuvius fick sitt ödesdigra utbrott 79 e Kr. Detta mynt tillhörde en serie mynt som utgavs efter katastrofen och deras motiv visar olika gudars heliga sittplatser(lat. pulvinaria). Senaten lät i Rom ställa ut sådana "sittplatser" dekorerade med emblem symbolisernades respektive gud, där böner kunde förrättas. Allt samman i syfte att blidka gudarna. Just detta mynt visar troligen guden Apollos säte, eller pulvinar. (Mynt ur privat samling. följ länken för mer info).

Tack Pär som tipsade om artikelns existens.

Saturday, January 17, 2009

I det tomrum som blev över

Min släkt är full av hjältar
Decenier av slit
Brustna hjärtan trötta leder
Deras stolthet bar mig hit
Nu är de gömda bakom stjärnor
vid vintergatans kant
De är glömda men de talar
genom pennan i min hand
Och de bar mig ända hit
(Jocke Berg - Elite)


Min farbror dog för ett par månader sedan. Och det fick mig att fundera en hel del. För inom arkeologin är ju döden ständigt närvarande, även om vi ofta gör vårt bästa för att inte låtsas om det. Arkeologer arbetar trots allt med kvarlevor från sedan länge döda människor, ibland med de faktiska kvarlevorna av individerna, ibland med deras tillhörigheter, bostäder, arbetsplatser, heliga platser och så vidare.

Jag räknar mig till dem som tror på arkeolgin som vetenskap, som en process av kunskapsproduktion omsorgsfullt grundad på källmaterialet. En balanserad, välargumenterad, kritiskt medveten utsaga om hur det var för länge sedan. Arkeologin kan inte vara något annat för då är den inte arkeologi. Då är den någon form av filosofi, fiktion eller ren fantasi. Inte för att något av det, i rätt sammanhang, måste vara fel. Men det är inte kunskap om hur det var för länge sedan.

Att ställas inför förlusten av en anhörig fick mig dock att fundera över allt det som arkeologin som vetenskap inte kan nå. Sådant som varit ständigt närvarande i människornas liv, men som är helt oåtkomligt för oss idag. Minnen, känslor, värderingar, tankar. Farbror Georg var berömd i min släkt. Han inledde sitt liv med att som barn på 1920 och 1930-talen betraktas som arbetsskygg och lite oduglig, men bevisade under resten av sitt liv motsatsen. Oräkneliga gånger har jag hört honom berätta om ungdomsåren som dräng på en gård vid Ljungbyholm utanför Kalmar, eller om militärtjänstgöringen på Gotland under andra världskrigets slutskede, eller om de många åren som snickare i Kalmar, då han fick asbestlunga och för det blev så känd att en lokal kalmarpoet skrev en dikt om honom. Han var släktens stora arbetarklasskämpe. Hans politiska åskådning låg nog en ganska bra bit åt vänster. Men han trodde benhårt på rättvisa och utjämning av samhällsklyftorna. Det var sällsynt att träffa honom utan att åtminstone vid något tillfälle få höra honom ondgöra sig över maktens smutsiga spel på folkets bekostnad. Och så var han känd för sina årtal. Han nöjde sig nämligen aldrig med att svävande notera att "det var väl på 60-talet eller så". Nej exakt årtal skulle det vara, gärna exakt datum också och ibland till och med rätt del av dagen. Allt skulle passas in i denna noggranna kronologiska ram. Nog hände det väl att minnet svek och ett årtal fick tas ur luften. Kanske var det ett stöd för minnet att hänga upp berättelserna på årtal, vare sig det var rätt eller fel år? Kanske var det en liten ritual, det var så det "skulle vara". Jag vet inte.

Själv minns jag honom mest som den äldre Georg. Han som levde ett stilla liv i det gula huset i Påboda. Då hade han kraftigt försvagats efter ett festingbett och lämnat Kalmar och sitt yrkesverksamma liv bakom sig. I det gula huset bodde han nu med sin älskade Zaid, där återfick han något av sina krafter, han målade oljemålningar och gjorde finsnickeriarbeten. Kom man på besök en kväll så hittade man honom nästan alltid i soffan i vardagsrummet, iklädd rutig skjorta och med händerna löst knäppta vilande i knät. Han tyckte mycket om att få besök tror jag. Han var aldrig någonsin avvisande. Han hade till och med den goda smaken att stänga av tv:n när man kom - en respektfullhet och uppskattande skest som inte är så vanlig numera. Så vankades det kaffe och hembakta bullar medan han satt vid bordet och talade om smått och stort. Eller mindes. Nu är han själv ett minne. Och jag saknar honom.

Poängen med den här utvikningen är att allt det här skulle vara omöjligt att fånga vetenskapligt. Visst, det är så det är. Så det måste vara. När vi arkeologer tittar på gravar kan vi tala oss varma om allt möjligt, gravformer, symbolik, sociala förhållanden, speglingar av göromål i vardagen, maktsträvanden och politik, människornas hälsotillstånd och så vidare och så vidare. Men vi kan inte greppa innebörden av något så enkelt och samtidigt så svårt som "aldrig mer". Vi talar aldrig om tårar som bränner när det är dags för ett sista farväl. Gör det då arkeologin ofullständig? Nej och ja. Arkeologin ÄR i det hänseendet ofullständig. Ändå tror jag att det är betydelsefullt att då och då påminna sig om att kunskapen om det förflutna inte bara handlar om det man kan veta utan också om det man inte kan veta. Att inse att det finns en mängd metaforiska platser vi inte kan nå, rum vi inte kan beträda - sådant som helt enkelt för alltid är förlorat - är en del av den kritiska reflektion som är kärnana i all god vetenskap. Det betyder inte att det inte finns någon sanning om det förflutna. Eller att vi egentligen inte kan veta någonting med säkerhet (som en del med dåraktig envishet ibland försöker hävda). Tvärtom finns det en hel del vi kan veta. Men insikten om att det OCKSÅ finns sådant vi inte kan veta gör vår utsago så mycket bättre.

Att jag ändå i ljuset av min personliga saknad ibland kan känna ett sting av tvivel och undran är något övergående. Det är en annan kunskapsprocess. Den att lära sig andas i det tomrum som blev över.

Hej då Georg.